16 Apr

Dyslexi som läromästare

Dyslexi har lärt mig flera saker. Jag var duktigast i klassen på att göra fel – mina uppsatser såg ut som röda teckningar och på det viset lärde jag mig tidigt att det inte är farligt att göra fel. Jag var duktig på andra saker. Jag var alltid bland de bästa när det gällde bollsport, cykla och klättra och därför visste jag att jag dög i alla fall. Det har gjort att jag inte är rädd för att misslyckas, det går oftast att räta upp det som blir fel. I och med att pappa var folkskollärare så var det lite pinsamt för honom…

När jag läser går tankarna i huvudet ”är det rimligt eller orimligt”? En gång stod jag på startlinjen på endurotävlingen GGN (Gotland Grand National), jätteladdad, full med adrenalin. Då kommer en kille med en skylt där det står ”varmkorv” – TRE minuter innan start! Vid ett sådant tillfälle går min hjärna igång med sin rimlighetsbedömning och till sist ser jag att det står ”varmkör”. Min hjärna är tack vare dyslexin tränad att alltid tänka efter om det folk berättar är rimligt.

Om jag skrev en historia i skolan och det kom ett ord som jag insåg att jag inte kunde stava till, så backade jag, ändrade meningen, ändrade stycket, ja ibland hela historien. Dyslexin tvingade mig att tänka utanför ramarna och att se möjligheter i att göra annorlunda. Det har jag nytta av idag.